Japansk spets Mia

Hrímnir har större delen av sitt liv gått på torrfoder. 2010 tappade han all ork, kunde inte gå en 15 minuters promenad utan att sacka efter och bli blå om tungan. Veterinären ultraljudade, hittade problemet och sedan opererades han för ett diafragmabråck som gjort att levern hade kilat in sig mellan hjärtat och lungorna vilket höll på att kväva honom.

Efter operationen verkade Hrímnir blivit gammal. Han ville inte promenera, gick upp i vikt, hostade ofta och luktade som ett smärre gravfält ur munnen. Ögonen rann mer och pälsen var glanslös. Jag bytte torrfodersort flera gånger i förhoppning att det skulle hjälpa…men icke. Jag försökte med lightfoder vilket fick honom att gå UPP 1,3kg till.

Jag började fundera på om vår resa var slut. Min hund hade ingen ork, musklerna försvann, vikten bara ökade och hostan blev värre hela tiden. Han luktade så illa ur munnen att man drog sig för att klappa på honom, klappade gjorde man ju så klart men man andades genom munnen undertiden.

Så fick jag för mig att prova att Barfa honom och min andra hanhund. I början verkade det inte bli bättre men efter ca 2 månader noterade jag att han hostade mindre. En koll på vågen visade att han gått upp ytterligare men när jag kände igenom honom fanns där muskler igen, bakbenen var rundare och förbröstet var inte längre bara ben.

Vartefter tiden med Barf förflöt började han gå ner i vikt och rinnandet i ögonen minskade. Hostan är nu borta, pälsen glänser och han kan åter hänga på de andra hundarna på lite över 1 timmes promenad i skogen.

Jag som trodde jag skulle behöva avliva min älskade vän, i april nu fyller han 13 år och när jag ser på honom ser jag en hund som har flera goda år kvar. Hrímnir mår nu såpass bra att vi till sommaren ska ge oss ut på utställningar, min gosse är en vacker, välmående, välmusklad veteran…. en gammal hund som åter igen är väl värd att visa upp.