Finsk lapphund

En mjuk hjärtad ”vinthund” i arktiskt format.

Att välja en hundras som både är mysig familjehund och arbetsvillig brukshund kan vara knepigt. Men om du söker en trogen följeslagare med stolt nordisk historia, är den finska lapphunden svaret.

Den är kanske ingen ”vinthund” i ordets rätta bemärkelse – men trots sin tjocka päls och robusta kropp är den överraskande snabb och smidig. Ursprunget i Lappland, där den hjälpte samerna att valla renar i hårt klimat, har format en uthållig ras med vänligt sinnelag.

I den här artikeln får du allt du behöver veta om finsk lapphund: dess historia, lynne och vanliga frågor – samt varför många föredrar råfoder (BARF) för att hålla sina hundar pigga och friska. Nu kör vi!

Suomenlapinkoira eli Lappari MUSH koiraopas

finsk lapphund valp

LYNNE
Trygg, social, arbetsvillig och familjekär
FÄRGER
Finns i många olika färger (svart, brun, viltfärgad, sobel m.fl.)
VIKT
11–25 kg
MANKHÖJD
40–53 cm (tikar oftast något mindre än hanar)
LIVSLÄNGD
Ofta 12–15 år

LYNNE

Pigg, tillgiven och anpassningsbar

Finsk lapphund är känd för att vara social och tillgiven. Den har traditionellt använts som vallhund för renar, vilket kräver självständighet och förmåga att arbeta i grupp. Därför är många finska lapphundar naturligt uppmärksamma, kloka och kvicka i tanken. De vill gärna vara delaktiga i sin familjs vardag, oavsett om det handlar om långa skogspromenader, lek i trädgården eller soffmys.

Rasen är ofta tolerant mot barn och andra djur, men som med alla hundraser behöver man lära både barn och hund hur de ska interagera med varandra för att undvika missförstånd. En finsk lapphund behöver regelbunden mental och fysisk stimulans – gärna i form av exempelvis rallylydnad, nosework eller vardaglig aktivering som söklekar. Detta håller hunden glad och välbalanserad, och minskar risken för att den utvecklar oönskade beteenden som överdrivet skällande eller rastlöshet.

Många beskriver rasen som en ”allround-hund” som kan passa i de flesta hem, så länge man är beredd att erbjuda aktivering, motion och inte minst kärlek. Den beskrivs också ofta som en smidig hund att träna, tack vare dess arbetsvilja och fokus på sin ägare.

finsk lapphund i naturen

finsk lapphund lappis

Historia

Från renvallare till familjemedlem

Finsk lapphund har en lång historia i de nordiska länderna, särskilt i Lappland, där samerna behövde en robust och uthållig hund för att valla renar. Tack vare sin tjocka dubbelpäls klarade den finska lapphunden hårt klimat och långa vintrar, och egenskaper som mod och självständighet var viktiga för att fånga in spridda renhjordar i djup snö.

Rasen erkändes officiellt av den finska kennelklubben på 1940-talet och har sedan dess också vunnit popularitet i Sverige. Trots att ren vallningen inte längre är lika vanlig bland hobby- eller familjeägare, har rasen behållit sin naturliga vallningsinstinkt och sina goda arbetsegenskaper. Den blandning av social charm, vänlig attityd och arbetspotential som finsk lapphund bär på har gjort rasen omtyckt och utbredd, inte bara i Norden utan även internationellt.

VANLIGASTE FRÅGORNA

Ja, om du söker en social och kärleksfull hund som också är aktiv och arbetsvillig, kan finsk lapphund vara ett utmärkt val. Den trivs i en familj med mycket sällskap och vill gärna delta i allt som händer. Många ägare vittnar om rasens lugn i hemmet – förutsatt att den får sin dagliga dos av aktivitet och mental stimulans. I ett aktivt hushåll där någon oftast är hemma och gillar promenader eller andra aktiviteter brukar en finsk lapphund passa som handen i handsken.

Finsk lapphund är känd för att kunna vara ganska vokal, vilket härstammar från dess vallningsbakgrund. I arbetet med att valla renar, var skall ett sätt att kommunicera och hålla ordning på djuren. Om lapphunden inte får tillräcklig stimulans eller om den uppfattar något som hotfullt eller nytt, kan den därför skälla för att larma sin familj.

Med rätt uppfostran och konsekvent träning kan man dock hålla skällandet på en lagom nivå. Det handlar mycket om att tidigt lära hunden vad som är acceptabelt beteende. Att ge den meningsfulla aktiviteter – både fysisk och mental – kan också minska onödigt skällande, eftersom en trött och nöjd hund sällan känner behov av att konstant skälla.

Lapphunden brukar räknas till typen spets- och vallhund. Exteriört känner man lätt igen den på den täta pälsen, den upprätta bärande svansen och den vargliknande eller rävliknande nosen. Man kan säga att den förenar en spets väderbeständiga egenskaper med vallhundens intelligens och samarbetsvilja. Den finska lapphunden är anpassad för arbete i kyla och hårt klimat, men är samtidigt en social familjehund med relativt lättsam och glad karaktär.

Att äga en finsk lapphund innebär ofta en härlig blandning av mysiga stunder och aktiv vardag. Rasen är relativt lättskött när det gäller temperamentet, men pälsen kräver en del omvårdnad – särskilt under fällningsperioder, då underullen kan släppa i stora sjok. Man får räkna med regelbunden pälsvård och en del dammsugning.

I övrigt tycker de flesta att rasen är lättlärd och anpassningsbar. Den hänger gärna med på olika aktiviteter: från långa skogsturer och nosework till vardagligt bus i parken. När den väl fått sitt behov av motion och mental stimulans är den glad att komma in och mysa. Många uppskattar också hur rasen är social utan att vara alltför krävande – den är ofta nyfiken på besökare, men inte överdrivet påflugen.

Generellt sett är finska lapphundar mycket tillgivna och uppskattar närhet. De har länge varit nära sina ägare i arbetssituationer och ofta även bott i anslutning till människorna. Detta har skapat en ras som gärna vill vara familjemedlemmarna nära. Givetvis varierar det lite mellan individer; vissa kan vara mer reserverade eller föredra eget utrymme då och då. Men flertalet finska lapphundar gillar definitivt att krypa upp i soffan för att bli kliade bakom öronen.

Helt sluta skälla är kanske inte realistiskt, eftersom skall är en naturlig del av hundens kommunikation. Däremot kan man minska överdrivet skällande genom:

  1. Tidig träning och tydliga gränser: Visa hunden var gränsen går för vad som är acceptabelt.
  2. Tillräcklig aktivering: En uttråkad hund skäller oftare. Ge lapphunden uppgifter att lösa, som nosövningar eller enklare vallningsliknande lekar (t.ex. “valla” bollar).
  3. Belöna tystnad: Beröm och belöna när hunden är lugn och tyst i situationer där den annars skulle skälla.
  4. Träning av “tyst”-kommando: Lär in ett kommando för att avsluta ett skall, till exempel “Tyst”. När hunden slutar skälla, ge riklig belöning.

Ha tålamod, särskilt med unghundar. Med konsekvent träning och mycket beröm när hunden är tyst, brukar man kunna få bukt med överdrivet skällande.

Precis som många andra aktiva och ursprungliga raser kan finska lapphundar dra nytta av en naturlig kost. Många uppfödare och hundägare väljer så kallad BARF (Biologiskt Anpassad Rå Föda), där hunden får kött, ben, organ och en mindre andel grönsaker. Tanken är att efterlikna hundens ursprungliga kost, vilket ofta ger:

  • Bättre matsmältning
  • Päls och hud i toppskick
  • Renare tänder och fräschare andedräkt
  • Högre energinivå och uthållighet

MUSH – ett smidigt sätt att råutfodra

För dig som vill råutfodra men gärna vill ha en enkel och balanserad lösning kan färdigförpackade produkter från MUSH vara ett perfekt val. MUSH erbjuder bland annat Vaisto®-sortimentet, vilket består av råa köttbullar med noga uträknad balans av kött, ben och organ. För valpar och unghundar finns särskilt anpassade varianter, medan vuxna hundar kan få andra kombinationer (t.ex. nöt–kalkon–lax eller gris–kyckling–lamm).

MUSH ger också detaljerade instruktioner på hemsidan och i en  PDF om hundmatsanvisningar för hur du går tillväga. Där kan du se rekommenderade portioner, få praktiska tips om nedfrysning och upptining, samt råd om hur du bäst varierar kosten.

Erfarenheter från finsk lapphund-ägare

På MUSHs sida om erfarenheter från finska lapphundar kan man läsa flera berättelser om hur hundägare sett sina lapphundar blomstra efter övergång till råkost. Exempelvis:

  • Skogsgläntans Eero
    Ägaren Josefine berättar att Eero länge var skeptisk till torrfoder och kunde matvägra. Under en hundmässa fick Eero chansen att smaka på MUSH, och plötsligt var matskålen tom.

    ”Eero visade stort tycke för MUSH vilket för mig kändes skönt.”

    När Eero övergick mer till råfoder märkte ägaren en tydlig förbättring av pälsen och ökad energi.

    ”På Eero märkte jag stor skillnad efter ett tag, pälsen blev mycket härligare i kvalitén och han fick mer energi!”

  • Rex Aimo Asllak
    Ägaren Marita upplevde redan när hunden var tre månader att han inte ville äta torrfoder. Lösningen blev färskfoder som sedan övergick alltmer till BARF.

    ”En enorm skillnad på pälsen, man kan inte tro det är samma hund. Det är ca 6 månader mellan bilderna.”

    Hon beskriver också hur det kräver en del kunskap att BARF-utfodra, men att det samtidigt är givande att lära sig vad hundarna behöver och gillar.

Båda ägarna vittnar om hur hundarnas päls och allmänna välbefinnande förbättrades när de började råutfodra med MUSH. För Eero betydde det att han slutade matvägra och fick mer energi, medan Rex Aimo Asllak enligt sin ägare fick en helt ny päls med mycket bättre kvalitet. Du kan läsa deras fullständiga berättelser och fler exempel på MUSHs hemsida.

En vanlig riktlinje är att ge cirka 2,5 % av hundens kroppsvikt per dag i råfoder. För en finsk lapphund på exempelvis 20 kg betyder det runt 500 g per dag, men det kan variera beroende på ålder, aktivitetsnivå och ämnesomsättning. (Källa: MUSH-PDF)  Tänk på att anpassa mängden om hunden ökar eller minskar i vikt, och rådgör gärna med en veterinär om du är osäker.