Hund

Vidar är en kastrerad blandras mellan alaskan husky, grönlandshund och schäfer född på hösten 2003. Han utsattes för chock som 6 v valp, och har p.g.a. detta haft problem med rädslor hela livet. Vi förstärkte hans stress med torrfoder fullt av majs (majs innehåller dopamin och noradrenalin) till för 7 år sedan. Efter det fick han torrfoder utan majs, med mycket protein och lagom med fett. Fick han för lite fett (lightfoder) tappade han all underull. Fick han ett ”normalt” vuxenfoder blev han smällfet. Han jobbade som slädhund på hobbynivå i makens spann och var min sällskapshund med promenader, trickträning och blodspår. När min förra golden gick bort i cancer för 5 år sedan tog han över platsen som hund nummer 1 i mitt hjärta, och titulerades redan långt innan detta som Mannen i mitt liv (Maken är jag gift med, men Vidar är speciell).
Han hänger så gott som alltid med på allt jag gör, levande rollspel i skogen en vecka, visningshund på kurser, butikshund på Draghundcenter osv. Han har varit fosterfar till alla valpar vi skaffat sen han blev 2 år gammal, och sköter det med bravur. Han trodde nog att han var riktig pappa till valpkullen vi hade. 😉

För några år sen platsade han inte längre i makens spann, då de där siberian huskyna var på tok för snabba. Jag började då köra mer släde och cykla med honom och unghundar som ska köras in, eller andra äldre samt min goldentik. Den dag han slutade leka med de andra hundarna i rasthägnet började han få tillskott av led & brosk, fiskolja och först rimadyl, sen Metacam och sen i höstas cimalgex samt kurer med injektioner av Na-PPS vid behov.
När vi startade Draghundcenter för några år sen fick han äta färskfoder och ofta byttes ett mål ut mot kalkonhalsar eller andra köttiga ben.
I februari fick han problem med magen, och hade diarré 2 dagar, och kräktes under 2 v tid upp allt han åt, utom färskfodret. Ben, några stulna torrfoderkulor, havregryn, bröd, ris, hundgodis, tom de risgrynsstora benbitarna ut färskfodret kom upp varje natt mellan kl 3-5. Först efter en kur omeprazol blev han bra, men vi vågade bara ge färskfodret och inget annat under en tid.
I mars opererades det ut 5 tänder i dåligt skick, och vi smög sakta igång bentuggandet igen, mot veterinärens ordination. Under april/maj blev han gammal, på riktigt. Han sov mer och djupare, promenader var bara kul om vi tog bilen till ett nytt ställe. Annars lufsade han på lös en bra bit bakom oss andra i max 2 km. Jag var helt inställd på att han inte skulle få uppleva sin 10-årsdag.
Det var då vi tog in mush i butiken. Jag kände mig inte helt redo att barfa fullt ut själv, men att växla mellan olika korvar varje vecka och ge lite köttiga ben kändes inte alls särskilt avancerat. Han har extremt låg förbränning, och äter trots sina vid övervikt 40 Kg bara 400 gram om dagen, ben kan tillkomma som mellanmål.
Vi tar alltid fram en korv kalkon med ben (då kalkon är tryptofanrikt och således stressdämpande), och en annan, där vi växlar mellan nöt, gris/nöt, organmix, ren, lax och kyckling. Ibland kommer vi över annat som t.ex. älg, tupp, kanin eller får, och då blir det fest, med organ, ben och kött som inte riktigt platsar på människornas tallrikar. Ska någon annan passa honom, om han mår bättre av att vara hemma, kör vi vaisto, då det är enklare att ge direktiv med hur många köttbullar han ska få.

Med denna nya kost skedde ett mirakel. På någon månad blev han piggare, började älska promenaderna, bjöd på nya trick (han uppfinner egna trick då och då) och blev vanliga Vidar igen. I september fyllde han 10, och givetvis hade vi ett stort kalas, och han fick äta sig så mätt på fårben, att han knappt orkade tigga vid middagen vi människor åt.
Under hösten började vi satsa på mer motion för att få bort de där överflödiga kilona på både honom och mig. Minst 4 km promenad varje dag, gärna lös för att röra sig mer. Jag trodde inte att han skulle få uppleva en höst till, så jag var överlycklig när jag mot all förmodan kunde börja cykla med honom och mina unga grönlandstik Ingrid. Nu när snön äntligen kom, är han med framför släden igen, mot alla odds. Visst, hans dåliga rygg och artros i armbågar gör att han mest springer med och låter de andra dra, men då och då tar han i för kung och fosterland.
Barf har gett mig minst ett år extra med mannen i mitt liv. Nu vågar jag hoppas på en 11-årsdag! Som extra bonus är hans tänder vita igen, vilket de inte ens blev med färskfoder utan spannmål.